Det är svårt ibland. För ett år sedan ungefär så tog det slut mellan mig och Robin. Under den tiden så har jag kommit väldigt långt. Jag har jobbat, skaffat nytt förhållande och nu i augusti började jag även studera. Det är roligt det där. Hur man liksom växer. Jag tvivlar inte på att jag kan klara mig själv längre. Under halvåret jag varit tillsammans med Anton har det varit väldigt mycket som har hänt. Saker som jag gärna delar med mig och saker som jag alltid kommer hålla för mig själv. Ifall detta hade varit en dagbok hade jag skrivit ut alla mina tankar och känslor som varit under året. Men jag tänker inte göra det nu. Men det är skönt att skriva någonting iallafall. Jag är glad för Robins skull, när det gäller allt. Och jag är glad för min skull. Det här skrev jag 24 oktober förra året. När jag läser det så kan jag verkligen känna det jag kände då. Jag vill bara krama om lena-för-ett-år-sedan och säga att allt kommer att bli bra. För det blev det. Även om allt är upp och ner. Det viktigaste är att man aldrig tappar bort sig själv, och det har jag inte gjort än iallafall.

 

 

 

...Men när jag känner att jag håller på att tappa bort mig själv så går jag till dig, för du hjälper mig alltid tillbaka. ♥