Jag har kommit fram till att livet är jävligt svårt. Jag tror att jag är känslig för det mesta också. Jag blir så lätt deprimerad. Inte bara deppig utan deprimerad. jag får panik inombords titt som tätt när jag inser att jag inte har Robin längre. Jag kan bara förlita mig på mig själv. Den tanken får mig att vilja ge upp. Jag har inte självmordstankar men jag har en sådan fruktansvärd hopplöshet ibland att jag känner att jag vill bara sluta existera för att slippa känna såhär! Jag känner mig ensam om mina tankar och känslan av att ha denna extrema hopplösheten äter mig inifrån. Det var ju jag och Robin. Det var ju så det skulle vara. Jag hade i mina tankar att vi skulle skaffa barn tillsammans, flytta till hus och ha ett liv ihop. jag och Robin hade ju något speciellt, som ingen annan förstod sig på. Men allt det där har rasat samman. Identitetskrisen är ett faktum. Fyfan. Vad ska det bli av mig? Vem kommer någonsin älska mig så mycket som Robin älskade mig? Han gjorde ju allt för mig. Förtjänar jag ens det? Jag vill få ett piller så att jag inte tänker eller känner någonting alls. Jag vill ha det NU! Jag vill inte leva det livet jag lever nu. Jag vill göra något drastigt. Vad har jag att förlora? Hoppa fallskärm har jag ju alltid velat göra. Ifall fallskärmen går sönder så gjorde jag iaf något för en gångs skull. Jag vill jobba. Jag vill resa. Jag vill börja dansa. jag vill spela ett instrument, spela innebandy, beachvolleyboll, kanske karate, inte fan vet jag. jag vill hoppa från högsta på badhuset. För jag känner att jag har inget att förlora. Slår jag mig så kanske jag märker om jag blir rädd. Att livslusten ändå finns där någonstans. Jag vill ställa mig på en tågräls och hoppa bort precis innan tåget kommer, för att se vad som betyder för mig. det sägs ju att man ser det man älskar mest när man är nära att dö. Jag vill flyga någonstans. flygrädslan har aldrig funnits där men nu är det totalt borta eftersom ifall vi kraschar så gjorde jag iaf någonting. Jag satt inte bara hemma och drömde. 

 

Men vissa dagar så känner jag att det är skönt att bo själv och ha ett eget liv. det må vara sällsynt men stunderna finns där ibland. Och det måste ju tyda på att det finns ett litet ljus i den långa, mörka, hemska tunneln.