På annonsen så stod det att han hette Brutus och jag tänkte på en gång att min hund ska INTE hela det.

Det känns jobbigt att säga och det är absolut inte ett namn som jag skulle trivas med. Så vi började skriva en lista på namn.. Jag satt som en tok och tänkte på namn. Anita skickade en massa sms med namnförslag men det var ingenting som fick mig att tänka "jaa, det namnet älskar jag!"

.

Jag skrev en lååång lista, fast jag tog bort namn lite då och då när jag kände att dem passade ju inte alls. Dem som jag har kvar är dem som står nedan. Anita har kommit med några, jag med några och det enda som Robin kom med var Bosse. Och när han sa Bosse så kändes det så rätt! För Bosse är ju ett gulligt namn, speciellt till en hund som har ett "gubb-liknande" utseende. Eller, förstår ni hur jag menar? Han har det där gulliga ansiktet som gör att han ser en som en söt liten gubbe, hihi. Och så tänkte jag på att Bosse låter ju så likt Brutus. Så ifall man byter namn till Bosse så lär han inte märka att man ens har ändrat namn. Så då fick det bli Bosse! Och nu tycker jag att det är det bästa namnet vi kunde ha valt! Dem andra namnen här under känns bara knäppa, bara för att ha några namn att komma fram till.

.

När vi kom fram till dem som sålde hunden så ville vi inte säga att vi skulle byta namn. Flickan i familjen var väldigt ledsen och ville inte gå ner och säga hejdå till lilla Brutus. Hon ville nog inte att dem skulle sälja honom över huvudtaget. Mamman i familjen sa hela tiden att hon ville ångra sig och att hon verkligen verkligen inte ville sälja honom igentligen, hon ville helt enkelt inte ta honom ifrån sin famn. Det var väldigt sorgligt faktiskt. Jag kände mig lite taskig eftersom jag bara ville därifrån. Bilresan dit var en utav dem jobbigaste sakerna jag har varit med om. Jag var skakig, kunde inte slappna av, mådde illa, var yr och fick halvt panik varannan minut. Jag var väldigt obekväm hela resan. När jag tänker tillbaka på den långa bilresan så mår jag nästan dåligt.

.

Men när vi kom fram och gick in i huset så försökte jag slappna av. Men jag fick nästan en panikattack inombords under hela besöket. Jag gjorde allt i min makt för att inte visa något, och det gjorde jag nog väldigt bra om jag får säga det själv. Sedan så sa jag flera gånger till henne att vi kommer skicka foton på honom och skriva hur han har det, så att dem inte känner att dem lämnar över honom till fel personer. Så hon blev rätt så lugn tillslut iallafall. Jag kanske ska säga att bilresan hem kändes som fem minuter. Jag tänkte inte ens på tiden. Jag satt bara och tittade på min lilla svarta lurvboll och fick lyckorus hela vägen hem.

.

Ibland tänker jag på hur lätt vi hade kunnat vara utan honom, eftersom en norrman hade förtur på honom men han ringde inte den tiden han skulle så då ringde pappan i familjen upp mig igen. Det verkade som att dem hellre ville sälja honom till mig. För norrmannen hade ringt dem en stund efter som han hade ringt upp mig bara, och då hade han ju lovat mig att vi skulle åka och titta på honom. Förstår ni hur glad jag var när han ringde upp igen? Jag hoppade runt hemma hos Anita och Uffe och sprang ut till Robin och visste inte vad jag skulle ta mig till!

.