Okej, då var vi nere igen. Denna helgen skulle jag och Robin firat åtta år. Jävla SKIT att jag ens bryr mig. Men jag kommer alltid bry mig om honom. Han kommer alltid vara min första kärlek och han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, så är det bara. Varken jag vill eller inte. Det jag verkligen hatar mest är att jag tänker så mycket. Men det som känns som ett ljus i allt är att dem extrema ilningarna i kroppen blir glesare och glesare. Förut var det 100 ggr per dag. Nu är det kanske en gång i veckan. Jag måste lära mig att fokusera på saker som är bra för mig. Som idag var jag på folkhögskolan. Hade möte klockan nio. Tycker det är dags att jag tar mig i kragen och gör så att jag känner att jag kommer framåt. BARA jag vet hur dåligt jag mått och BARA jag vet hur jag mår nu.

 

..Jag måste acceptera att man kan inte få alla människor att tycka om en. Alla vill inte ha med en att göra. Hur snäll och bra människa man än må vara! Och det jag känner just nu är jag att förtjänar, på riktigt, att omges med dem människorna som faktiskt tycker om mig, och som faktiskt vill vara med mig.